index.html

Kortfattat om neurobiologi bakom homosexualitet och transkönadhet/transsexualism:

Homosexualitet: Bakre del (splenium) av hjärnbalken (corpus callosum, ett slags bredband av nervtrådar mellan hjärnhalvdelarna) och uppbyggnaden av delar av hypothalamus hos homosexuella män är identisk med splenium och uppbyggnaden av delar av hypothalamus hos heterosexuella kvinnor. Homosexuella kvinnor har däremot lik splenium och uppbyggnaden av delar av hypothalamus till heterosexuella män (Synligt redan under fosterstadiet).

Forskaren Ivanka Savic vid Karolinska institutet har påvisat att ett ämne som finns i mäns svett aktiverar hypothalamus (en del av hjärnan som har stor betydelse för sexuellt beteende) hos både heterosexuella kvinnor och homosexuella män. Forskningsdeltagarna visste på förhand inte om svetten de luktade på var från kvinna eller man. Hypothalamus aktiverades endast vid doften av män.

I en amerikansk studie från Monell Chemical Sciences Center, fick homo- och heterosexuella kvinnor och män lukta på prover av armhålelukt från andra homo- och heterosexuella kvinnor och män. Lukter presenterades i par, och de fick bedöma vilken som var mest behaglig. Resultat: Homosexuella manliga försökspersoner föredrog lukten från homosexuella män framför lukten av heterosexuella män.

Transkönadhet (engelsk; transsexualism): Olikhet mellan könsdifferentieringen av hjärnan och den yttre könsfysiologin (Synligt redan under fosterstadiet). Ca. 1:30 000 föds med tillståndet.

Man har slutat att könsoperera interkönade (Personer födda med tvetydiga könsorgan, 1 av 800 000 är drabbade) spädbarn då det har visat sig att det ofta blir helt fel för personen när han/hon blir äldre. Man avvaktar tills barnet själv kan berätta vilken könsidentitet han/hon har.

Vad gäller transkönadhet/transsexualism finns det trots mycket forskning inga belägg för att tillståndet orsakas av miljön. Hjärnforskning visar att det finns strukturella avvikelser i hjärnan som beskrivit nedan.

Mer utförligt om neurobiologi bakom homosexualitet och transkönadhet/transsexualism:

Utdrag från boken Könet sitter i hjärnan av Annica Dahlström, 2007, Professor i neurobiologi vid Göteborgs universitet:

Vetenskapsmän och -kvinnor har identifierat många anatomiska detaljer i hjärnan som skiljer merparten (men inte alla!) män och merparten (men inte alla!) kvinnor åt. Män och kvinnor är inte två separata populationer, utan många individer har båda manliga och kvinnliga drag i hjärnan. Nedan visas vilka rent anatomiska strukturer, som forskarna nu anser är statistiskt olika hos könen, kön då definierat av yttre genitalia. Fler olikheter kommer nog att upptäckas i framtiden.

Större hos män än hos kvinnor:

- Centr. delen av "bed nucleus of stria terminalis."

- INAH2

- INAH3, Sex. dimorphic nucl. of the preoptic area.

- Onufs kärna i lumbosakrala ryggmärgen.

- Hjärnans totalvikt (>1,2 kg).

Större hos kvinnor än hos män:

- Commissura anterior.

- Corpus callosum, midsag.arean, bakre del och dess splenium.

- Isthmus corpus callosum (jämfört med högerhänta män - rundare form hos män, mer långsträckt hos kvinnor).

- Massa intermedia.

- Kvoten grå till vit substans.

Förklaring:

Corpus callosum och partnerpreferens:

För den som inte är läkare eller forskare kan upplysningarna vara svåra att tolka. Den första struktur som visade skillnader mellan män och kvinnor är hjärnbalken, corpus callosum, en struktur som innehåller miljontals av nervförbindelser mellan de två halvorna (hemisfärerna). Redan tidiga studier av DeLacoste-Utamsing och hennes kollegor, visade att denna struktur är tjockare, främst i de bakre delarna (splenium) hos kvinnor jämfört med män.

När detta presenterades första gången föreslog dessa forskare att fyndet kunde representera en biologisk skillnad mellan könen. De fick kritik, framför allt från samhällsvetare, som menade att det faktiskt kunde vara omgivningens påverkan som orsakat denna skillnad. Man framhöll att samhället alltid (?) har andra krav och förväntningar på kvinnor än på män. Vidare påpekades det att man behandlade gossebarn annorlunda än man behandlade flickebarn ändå från födelsen. (Anledningen till det senare kan dock vara att det egentligen är de nyfödda barnen som styr hur kommunikationen med mamman skall vara.)

Forskargruppen medgav att samhällets påverkan kunde vara en tänkbar förklaring till den konstaterade fysiska skillnaden hos hjärnans struktur. De upprepade därför studien, denna gång på barn som ännu inte var födda. Det skedde med hjälp av magnetresonans imaging (MRI), som inte skadar vävnaden. Då framkom det i denna studie att redan hos ett 6-7 månaders foster fanns denna fysiska skillnad mellan gossefoster och flickfoster, en statistisk skillnad som således var etablerad innan samhället hade haft en möjlighet att påverka barnet.

Efter det att Annica Dahlström år 1996 skrivit om detta i Göteborgs universitets tidning och år 1999 i tidsskriften Medikament (Dahlström, 1999) publicerade Läkartidningen en kritisk översikt över forskningsresultat, som var publicerade angående könsskillnader i hjärnan (Hamberg, 2000). Artikeln i Läkartidningen hänvisade till en undersökning med MRI-teknik (Bishop &Walsten, 1998) där man inte funnit några säkra statistiska skillnader mellan män och kvinnor beträffande hjärnbalkens tjocklek. Somliga studier hade således funnit statistiska skillnader, andra inte. Vad kunde detta bero på? Kunde det vara skillnader på metoderna som använts eller fanns det skillnader i de grupper av försökspersoner som använts?

Mycket talar för att urvalsgrupperna kan ha varit mer olika inbördes än vad man först hade antagit. För något år sedan kom rapporter från internationellt håll, som visade att homosexuella män och heterosexuella män är fysiskt olika i hjärnan. Homosexuella män hade en tjock bakre hjärnbalk liksom de flesta heterosexuella kvinnor. Omvänt hade homosexuella kvinnor oftare tunnare hjärnbalk än heterosexuella kvinnor. Det kunde alltså vara så att urvalet av försökspersoner hade varit olika och att man inte hade tagit hänsyn till i hur hög grad en testpersons hjärna var maskuliniserad under fostertiden.

Under utvecklingen spelar könshormoner roll för könsidentiteten och för partnerpreferens. Det bör noteras att partnerpreferensen sitter i hjärnan, inte i perifera kroppen. Slutsatsen av detta är tämligen tydlig: Inför varje sådan jämförelse mellan män och kvinnor beträffande någon parameter, vilken som helst, borde en komplett psyko-social-sexuell kartläggning av de ingående försökspersonerna göras. Detta hade inte gjorts i den första studien, inte heller i den studie som hänvisades till av Hamberg (2000). Kanske är förklaringen att det anses vara "oetiskt" att fråga en försöksperson om den sexuella preferensen?

Vid en internationell konferens om könsskillnader i hjärnan vid Karolinska institutet i Stockholm i maj 2005 visades nya resultat som befäste uppfattningen att maskuliniserade hjärnor har en tunnare hjärnbalk speciellt i den bakre delen, splenium, än feminina hjärnor. I ett flertal nya artiklar som behandlar andra skillnader påpekar författarna numera just detta; man bör åtminstone ta reda på partnerpreferensen hos försökspersonerna för att kunna tolka resultaten rätt.

Hypothalamus och partnerpreferens:

Nästa olikhet i hjärnans uppbyggnad hos män respektive hos kvinnor finner man i hypothalamus. Det är inte oväntat, eftersom hypothalamus ingår i "den gamla" hjärnan, reptilhjärnan. Där ligger de automatiska funktionerna äta, överleva och reproducera sig inprogrammerade. I hypothalamus finns flera grupper av nervceller (kallade "kärnor") som är helt olika hos de flesta kvinnor jämförda med de flesta män. En av dessa grupper av nervceller är motsvarigheten till den grupp man först påträffade hos råtta. Hos människa benämns denna nervcellskärna INAH3 (Interstitial Nucleus of the Anterior Hypothalamus 3). Hos människan finns det fler cellgrupper än INAH3 i främre hypothalamus, nämligen INAH1, INAH2 och INAH4.

Den första indikationen på att cellkärnan INAH3 var inblandad i partnerpreferensen hos människan kom från Simon LeVay. professor i neuroanatomi i Boston. Han är själv homosexuell och ville ta reda på varför han i detta avseende var olik de flesta av sina kollegor och vänner. Han dissekerade hundratals hjärnor från patienter som avlidit i AIDS i USA. Han fann att den cellgrupp, i homologi med "the sexually dimorphic nucleus" hos råttan, som han misstänkte ha med partnerpreferens att göra, var dubbelt så stor hos narkomaner, som HIV-smittats via infekterade sprutor, jämfört med patienter, som fått HIV-smittan genom homosexuellt leverne. Han jämförde även med en grupp kvinnor som avlidit i AIDS, men dessa kvinnors partnerpreferens var inte känd. Kvinnorna, varav de flesta troligen heterosexuella, hade ungefär lika liten INAH3 som de homosexuella männen, men spridningen var betydligt större. De heterosexuella männen hade en cirka dubbelt så stor cellkärna. Alltså, hos individer som "tände på" män fann LeVay en liten INAH3-kärna, medan en stor INAH3 hittades i individer som föredrar kvinnor som partners. Ett flertal studier har senare kunnat bekräfta dessa fynd. Förhållandet att INAH3-kärnan är dubbelt så stor hos heterosexuella män, som hos heterosexuella kvinnor och homosexuella män, kvarstår livet ut. Förhållandet påverkas inte trots att antalet nervceller gradvis minskar med stigande ålder hos båda könen.

På senare tid har man upptäckt att ytterligare en nervcellskärna i hypothalamus tycks ha med partnerpreferensen att göra. Det är en del av den så kallade nucleus suprachiasmaticus (SCN). Den är dubbelt så stor hos kvinnor, som föredrar män, som hos män vilka föredrar kvinnor. Storleksförhållandet är således tvärt om jämfört med INAH3. Även SCN-kärnan är sannolikt kopplad till partnerpreferensen. Homosexuella män har lika stor SCN-kärna som heterosexuella kvinnor, medan homosexuella kvinnor har lika liten kärna som heterosexuella män. Men här behövs mer forskning eftersom ytterligare en hypothalamus-kärna tycks bidra till partnerpreferensen, nämligen INAH2, men beträffande denna kärna är den vetenskapliga litteraturen ännu osäker.

Könsidentiteten:

En viktig cellgrupp i hypothalamus, som ingår i den så kallade "bed nucleus of the stria terminalis", BST, verkar vara bestämmande för vår könsidentitet, det vill säga om vi upplever oss, känner oss, som män eller som kvinnor, eller kanske lite av båda könen. Man har funnit, i hjärnor från individer som känner att de är födda i fel kropp (transkönade/transsexuella individer), att denna nervcellgrupp är relaterad till könsidentiteten. Den ligger, liksom de två tidigare nämnda cellgrupperna, i hypothalamus.

Hos män (här definierat till yttre genitalia), som upplever att de egentligen är kvinnor, är denna cellkärna cirka hälften så stor som hos merparten män, som inte tvivlar på sin manliga könstillhörighet, oavsett om de är homo- eller heterosexuella. Däremot är cellkärnan i fråga liten både hos män (i bemärkelsen individer med penis) som mentalt upplever att de är kvinnor, instängda i en mans kropp, och hos merparten kvinnor, som trivs med att vara just kvinnor. För kvinnor (i bemärkelsen individer med vagina) som mentalt upplever att de är män, instängda i en kvinnokropp, och hos merparten män, som trivs med att vara just män, är cellkärnan dubbelt så stor.

Numera, när man är mer insatt i den biologiska bakgrunden till transkönadhet/transsexualism, försöker läkare och psykologer att hjälpa dessa personer som har fått en sådan "omvänd" könsidentitet. Det sker med kirurgiska och hormonella behandlingar då man försöker korrigera kroppens yttre kön så att det överensstämmer med hjärnans kön.

Dessa hittills upptäckta nervcellkärnorna (INAH3, SCN och BST), vilka är av sannolik betydelse för partnerpreferens och könsidentitet, anläggs under den första tiden av graviditeten. Alla tre kärnorna behöver inte samvariera. I stället uppstår det troligen därför många olika kombinationer, som påverkar individens personlighet. Det finns män i kvinnokropp, som är attraherade av män eller kvinnor. Likaså finns det kvinnor i manskropp, som är attraherade av män eller på kvinnor.

I takt med att hjärnan utvecklas hos barnet sänder de ovan beskrivna nervcellkärnorna i hypothalamus sina axon och nervterminaler in i hela den övriga hjärnan och då in till de olika delarna av storhjärnans bark (cortex). Man kan uttrycka det så att dessa nervcellers utskott "växer med" när hjärnan utvecklas under fostertid, småbarnstid och ungdomstid. Alla olika hjärnbarksområden får på detta sätt information och kommunikation från den gamla hjärnan. Eftersom nervcellsgrupperna i hypothalamus är olika hos merparten kvinnor jämfört med de flesta män innebär detta att informationsöverföringen, innervationen, från hypothalamus till vår medvetna hjärna är olika hos merparten män jämfört med merparten kvinnor. Sammansättningen av nervterminaler i den grå substansen torde alltså vara principiellt olika mellan könen. Det vore orimligt att tro att detta inte skulle influera hjärnans cortex och därmed vårt sätt att tänka.

Det finns undersökningar med så kallad fMRI (funktionell MagnetResonans Imaging) som visar vilka hjärnbarksområden som är aktiverade när vi utför en viss uppgift. Sådana undersökningar har visat hur olika vi egentligen använder vår hjärna och hur olika vi kommunicerar. När det gäller exempelvis språkanvändning är det rätt tydligt i de flesta undersökningar att kvinnliga hjärnor oftast arbetar med båda hemisfärerna, medan manliga hjärnor företrädesvis använder enbart vänster hjärnhalva (om han, liksom de flesta individer, är högerhänt).

Många undersökningar visar dessutom att vi använder språket på olika sätt, och ofta har man och kvinna i ett förhållande svårt att förstå varandra. Detta kan naturligtvis, om parterna är omedvetna om de inbyggda skillnaderna i kommunikationssätt, orsaka mycket gnissel i förhållandet.

När man mätte hjärnaktiviteten hos studenter som fick lösa en matematisk uppgift såg man, att även om lösandet av uppgiften gick lika fort och lika väl, så använde de duktiga flickorna betydligt mindre hjärnvolym för detta än de duktiga pojkarna. De forskare som utförde dessa försök funderade om detta kunde innebära att dessa unga studentskor använde sina hjärnor på ett mer effektivt sätt än de manliga studenterna. Detta gällde emellertid bara när det matematiska problemet var av praktisk art. Om det gällde att konstruera abstrakta formler visade det sig att männen hade försteg. Män har även statistiskt sett en något bättre förmåga när det gäller att hantera tredimensionella former och mental rotation. När det handlar om att använda geografiska kartor använder män och kvinnor olika strategier. Kvinnor vänder oftast kartan så att den stämmer med omgivningen och riktningen liksom, faktiskt, homosexuella män. Män behöver generellt inte göra detta - de roterar kartan i sitt inre. Likaså använder män och kvinnor olika metoder för att göra vägbeskrivningar. Medan männen anger antal kilometer västerut och sedan en avtagsväg mot norr, som skall följas ett antal hundra meter, anger kvinnan vägen relaterad till byggnader, affärer, brevlådor, träddungar etc. i omgivningen. Dessa skillnader är väl dokumenterade av många beteendeforskare, bland annat Doreen Kimura.

Att hjärnan hos män och kvinnor arbetar på olika sätt även när det gäller omedvetna stimuli har visats i en alldeles färsk studie av Ivanka Savic och medarbetare (2005) vid Karolinska institutet i Stockholm. Hjärnorna hos homosexuella män och heterosexuella kvinnor registrerar doften av manliga feromoner inom samma område i hypothalamus. De heterosexuella männen var däremot, stimulerade av kvinnliga feromoner och reagerade med starkt ökad aktivitet i hypothalamus. Homosexuella män registrerade doften av manliga feromoner i hypothalamus, men reagerade neutralt på kvinnliga dofter.

Läs mer om homosexualitet och feromoner på följande sida:

http://www.pnas.org/cgi/search?fulltext=Ivanka+savic&submit.x=7&submit.y=7

Läs mer om transkönadhet på följande sidor:

http://www.princehenrys.org/news/media_releases/genetic_link_to_gender_identity.htm

http://www.journals.elsevierhealth.com/periodicals/bps/article/S0006-3223(08)01087-1/abstract

http://www.symposion.com/ijt/ijtc0106.htm

http://jcem.endojournals.org/cgi/content/full/85/5/2034

The following article is published at www.pubmed.com

Henningsson S, Westberg L, Nilsson S, Lundstrom B, Ekselius L, Bodlund O, Lindstrom E, Hellstrand M, Rosmond R, Eriksson E, Landen MDepartment of Pharmacology, Institute of Physiology and Pharmacology, Goteborg University, Goteborg, Sweden.

Transsexualism is characterised by lifelong discomfort with the assigned sex and a strong identification with the opposite sex. The cause of transsexualism is unknown, but it has been suggested that an aberration in the early sexual differentiation of various brain structures may be involved. Animal experiments have revealed that the sexual differentiation of the brain is mainly due to an influence of testosterone, acting both via androgen receptors (ARs) and--after aromatase-catalyzed conversion to estradiol--via estrogen receptors (ERs). The present study examined the possible importance of three polymorphisms and their pairwise interactions for the development of male-to-female transsexualism: a CAG repeat sequence in the first exon of the AR gene, a tetra nucleotide repeat polymorphism in intron 4 of the aromatase gene, and a CA repeat polymorphism in intron 5 of the ERbeta gene. Subjects were 29 Caucasian male-to-female transsexuals and 229 healthy male controls. Transsexuals differed from controls with respect to the mean length of the ERbeta repeat polymorphism, but not with respect to the length of the other two studied polymorphisms. However, binary logistic regression analysis revealed significant partial effects for all three polymorphisms, as well as for the interaction between the AR and aromatase gene polymorphisms, on the risk of developing transsexualism. Given the small number of transsexuals in the study, the results should be interpreted with the utmost caution. Further study of the putative role of these and other sex steroid-related genes for the development of transsexualism may, however, be worthwhile.

Landsföreningen för transkönade i Norge:

www.lfts.no

Landsföreningen för transkönade i Sverige

www.foreningenbenjamin.se

RFSL - Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter

www.rfsl.se

Svensk Amnesty International hbt-grupp

http://www2.amnesty.se/hbt.nsf/allad2/2386F2C8A167D3F2C125723B0040C777?opendocument

Frågor? Skicka ett mail till support@brain-info.eu

Roger Gustavsson. Senast uppdaterad 20.01.2009

Hit Counter

Till toppen